För ett år sen...
På kvällen den 10/3 2020 var jag och min älskade äldsta dotter Cassandra ute och åt och sen var vi på bio ”No more fucks to give” av Mia Skäringer. Det var kallt och vi huttrade oss ner till Bergakungen i spöregnet. Vi hade en så mysig kväll och jag kommer för alltid att minnas den som den sista kvällen ” i det gamla vanliga livet”. Jag är tacksam att vi gjorde något extra den där kvällen som för alltid kommer att vara den avslutande kvällen innan ”livet innan Corona”. No more fucks to give fick liksom avrunda den gamla tiden.
Jo, för Corona hade börjat och vi hade blivit medvetna, men för mig så var det som att jag började förstå hur världen totalt förändrades framför våra ögon den 11/3. Europa stängdes ner framför våra ögon, land efter land och det var en overklig känsla. Mina föräldrar, som befann sig i Portugal i sin husbil satte full fart för att komma hem till Sverige. De körde genom att ner-stängt Europa. Vi var oroliga här hemma för hur det skulle gå, de körde hela tiden mot nästa landgräns innan det stängde. De kom hem och de kom in i landet medan flera av deras vänner blev fast ute i Europa med sina husbilar och kom hem någon eller några veckor senare.
Inte kunde vi väl ens föreställa hur hela världen skulle förändras under några skälvande dygn. Det var som ett expresståg som stannade upp, med gnisslande bromsar mot spåren. Båtarna gick in i hamn och flygplanen landade på marken och människorna stannade hemma. Land efter land, samma procedur. Jag fick ibland känslan av att världen städades, allt skulle falla på plats, alla skulle hem till sina hem.
Hela världen tog några djupa skälvande andetag och sen stannade den upp.
Jag minns känslan när jag gick min dagliga halvmil inne i centrala Göteborg, det var ögon som sökte ögon, frågande, rädda och förvirrade. Jag funderade mycket på vad det var som hände och varför. Det var som en förlamande oro och rädsla som fyllde människa efter människa. Jag försökte hålla modet uppe och stödhandla och gå ut varje dag som vanligt.
Min almanacka blev mer och mer söndersuddad då mina planerade resor och event blev inställda. Jag minns att jag tänkte att de skulle flyttas under några månader, men de flyttas fortfarande runt i almanackan och jag har inte en aning om när de ska bli av.
Min härliga dotter Izabella lärde mig att använda post-it lappar i min kalender, vilket har varit till väldigt stor nytta då mycket fortfarande ändras, hela tiden.
Min storasyster som arbetar på sjukhus blev snabbt varse vad som hände och hennes liv blev snabbt ett enda fokus på Covid-19, vi i familjen försökte finnas. Vi applåderade på balkongen klockan 20:00 på kvällarna, i alla fall jag och den lilla killen som bor några balkonger nedanför mig. Vi tittade mot varandra, väntade och så applåderade vi. Vi hörde fler som applåderade, men dom såg vi inte från vår gård.
Människor började arbeta hemifrån och huset kändes plötsligt levande. Grannar hjälptes åt och flera låg sjuka i Covid-19 i huset där vi bor. Barnen kom ut på gården och lekte och det fikades ute på gården redan i mars. Det var en sällsam tid.
Månaderna gick och våren blev en stillsam sommar i Göteborg. Som jag saknade skratten och skriken från Liseberg, konserterna på Ullevi och Kulturkalaset hemma i min älskade stad. Som jag saknade att inte kunna resa till Grekland och min underbara vän Sofia. Men, som jag uppskattade att sommaren ändå gav oss någon sorts paus då smittan gick ner och livet var ändå nästan som vanligt.
Hösten och vintern kom och restriktionerna kom och avlöste varandra och julfirandet var osäkert in i det sista. Vintern kändes mörk och lång.
Under 2019 längtade jag hem väldigt mycket och nu har jag verkligen fått vara hemma så mycket så jag har börjat längta efter att vara på resande fot igen.
Ett år har gått och mycket har förändrats för så många av oss detta år. Många har gjort nya insikter och att kramas och få vara nära är kanske det många av oss har kommit fram till är det viktigaste ändå. Att få mötas, leva och att kunna planera sitt liv på bästa sätt. Att kunna drömma och planera, att kunna leva igen utan restriktioner.
Det är som att pausknappen är intryckt, men givetvis kommer vi att få trycka på play igen. Då ska allt starta upp och vi kan skapa våra nya liv.
Jag upplever det som att vi alla fått en möjlighet att landa. Att få möta oss själva och kanske även andra på ett annat, djupare och mer sårbart plan. Det är en viktig läxa att stå ödmjuk inför livet. Aldrig trodde vi väl att hela världen plötsligt skulle totalt förändras framför våra ögon och att stängda gränser, lockdowns och restriktioner skulle bli vår vardag.
Mina tankar går extra till er alla som själva varit sjuka, förlorat nära och älskade människor och till er som sliter så hårt i vården. Jag förstår att det har varit och är tufft och jag förstår också hur vi har förändrats efter det som sker nu.
Ett år har gått och det är ett väldigt märkligt år vi alla har fått uppleva. Jag önskar av hela mitt hjärta att den nya världen startar snart och att vi alla kan leva våra drömmar, visare, klokare och mer ödmjuka inför livet!
Jag skriver detta inlägg för att jag vill minnas hur det har varit, detta är en väldigt märklig tid och vi kommer för alltid minnas den. Tiden som förändrade världen. Den gamla världen som stannade upp och vi står inför den nya världens blivande. Vi vet inte än när var och hur men vi vet att det kommer att ske.
Ljus och kärlek, Helena-Magdalena