top of page

En mycket sällsam kväll i Meteora






Vissa händelser är så märkliga så man förstår inte vad som hände förrän efteråt då man reflekterar och förstår att man fått vissa tecken redan innan...

En sådan händelse fick vi som var med på Rundresan – Into the mystics i Grekland förra veckan.


Denna kväll som en tv-inspelning där vi alla var tilldelade roller som vi inte kände till, så känns det. Det var en mycket sällsam kväll som vi aldrig kommer att glömma.



Vi var en grupp på tolv kvinnor som reste upp till Kalambaka för att besöka de mycket speciella bergen Meteora innan vi skulle resa vidare till Delfi.


Meteora ligger i centrala Grekland så vi gjorde en lång resa upp till Kalambaka på tisdagen.


Meteora 22/9 2023


Vi vaknade upp på vårt mysiga guesthouse. Efter frukost, mantrasång med yogarörelser i trädgården så hämtades vi upp av Nikos, vår busschaufför.



Vi lämnade Kalambaka bakom oss och åkte upp i de vackra bergen och dess kloster i Meteora.

Nikos körde runt oss uppe på bergstopparna. När vi var klara åkte vi till den lilla byn Kastraki på vägen ner. En av våra kursdeltagare, Maria P är från Grekland och hade varit i Meteora tidigare. Hon ville verkligen att vi skulle ge den lilla byn en chans, det gjorde vi gärna.


Vi stannande på vägen ner och åt på en supermysig taverna. Det var närmare +30 grader varmt, det fläktade, maten var god och vi hade så mysigt. Därefter åkte vi tillbaka till vårt trevliga hotel Monastiri Guesthouse i Kalamabaka. Vi hängde vid poolen och tog det lugnt.


Några timmar senare var det dags att åter hoppa in i bussen när Nikos kom och hämtade oss, för solnedgången i Meteora vill ingen missa. Så vi körde på de ringlande vägarna tillbaka upp i bergen.

Vi hittade en av utsiktsplatserna och klättrade ut på bergen för att sitta i stillhet och se solen gå ner bakom bergen.



Vi satt lite utspritt uppe på ett av bergen. Jag gick runt lite och fotade och filmade. Till slut satte jag mig för att meditera. Men, i stället för en stillsam meditation kände jag ett starkt behov av att be! Jag blev alldeles tårögd och längtade förtvivlat efter mina barn, min man och min familj. Jag bad för dom alla, så starkt så innerligt! Det var som att mitt hjärta var helt öppet och sände ut kärlek väldigt starkt till min älskade familj.


När solen väl gått ner anslöt jag mig till de andra och vi gick åter tillbaka till bussen. Jag kände mig väldigt intonad och avslappnad. Så jag sa till Sofia att jag verkligen önskade att vi kunde åka tillbaka till hotellet, men vi hade bokat bord på en annan taverna i den lilla bergsbyn så det vara bara att åka dit.


Efter en liten stund var vi nere från bergen igen och Nikos körde in i de smala gränderna vid det lilla torget. Vi blev avsläppta på det lilla torget och gick sakta över bygatan mot restaurangen.

De verkade glada att se oss, de sa: - Sofia? Magdalena? - Ja, svarade Sofia förvånat, hon hade bett personalen i receptionen på vårt hotell att boka bord och bordet var bokat i Sofias namn. Namnet Magdalena var aldrig nämnt även om Sofia heter Sofia Magdalena och jag Helena-Magdalena.


Det var lite märkligt för restaurangen var fullbokad och vårt bord stod därför lite avsides i en gränd mellan restaurangen och bakomliggande hotell.


Strax innan vi kom fram blev jag uppringd av en kvinna i Göteborg som påstod att min bonusson Viggo parkerat sin bil på hennes plats, så jag var lite upprörd över att hon hävde ur sig sin ilska över mig. Så jag var lite lätt irriterad. Så när jag fick se bordets placering så kände jag att jag hellre velat åka tillbaka till hotellet.


Men, ok ibland får man bara hålla god min.


Så jag gick längst bort i gränden och vände mig om och ställde mig vid stolen på kortsidan. Då såg jag en man, en servitör, i början av gränden som stod och iakttog mig grundligt. Han påminde om Robert De Niro och han granskade mig, nästan lite misstänkt, på avstånd.

Hans sätt att iaktta mig gjorde mig illa till mods. Men, jag satte mig ner och pratade med de härliga vänner jag hade omkring mig och lät inte hans humör påverka mig.


En yngre servitör kom och tog våra beställningar. Han var både glad och trevlig och fick oss alla på gott humör, även mig, När beställningarna var gjorda gick jag runt vid bordet så alla fick dra varsitt orakelkort.

Då kom den yngre servitören fram och sa: - Får jag också dra ett kort? – Självklart, svarade jag, dra ett. Han drog ett som han direkt sa att han inte tyckte om. - Dra ett till, sa jag. Han drog ett till som han heller inte tyckte om. – Dra med vänster hand, sa Sofia!

Servitören drog änne ett kort och han fick kortet Sacred fool, det gillade han. – Du får det, sa jag, ta med det hem och sätt upp det så du ser det och lev det!

Under tiden kom den andra servitören, vi kallar honom Robert, då jag inte vill skriva hans riktiga namn, fram och ställde sig mellan mig och den yngre servitören. Han tittade på oss båda och frågade: - Känner ni varandra? Den yngre servitören svarade: - Ja, vi har känt varandra i många liv förut, men det är första gången vi träffas i detta liv! Jag blev helt paff, men sa att, ja så är det och log mot den unga servitören.


Sen satte vi oss och åt tillsammans i den varma kvällen, vi hade väldigt trevligt. Efter en stund skulle jag gå på damernas. Då fick jag gå ut genom gränden, till gatan, för att kunna gå in på restaurangen. Då ställer sig Robert nästan i vägen när jag ska ta de få stegen upp till restaurangen. Han tittar mig rakt i ögonen och säger: - Toaletten är bakom väggen, pratar du med andevärlden? Jag blev så förvånad! – Tack, svarade jag, ja att prata med andevärlden är det jag gör. Så smet jag förbi honom och gick vidare till damernas.

Då kände jag en påtaglig kontakt av en tjej, en yngre kvinna komma till mig. Jag kände hennes närvaro starkt och förstod att hon var kopplad till Robert.


När jag kom ut och skulle gå ut på gatan igen så stod Robert givetvis i vägen för mig igen. – Du, frågade han, kan du prata med andevärlden?

– Ja, svarade jag, det är bland annat det jag arbetar med.

– Du har en yngre kvinna i andevärlden som är med dig, sa jag.

– Är det bara en? frågade han.

– Nej, sa jag, det är fler men en av dom lyser starkast och det är hon som pratar med mig nu. Han förhörde sig om jag brukade ta emot klienter, om jag hade kontor och så i Sverige, så jag berättade hur jag arbetar. Då la han sin arm på min axel och sa: - Jag kan inte komma till Sverige, men snälla hjälp mig! Ge mig fem minuter på mitt kontor innan du går härifrån i kväll, snälla jag ber dig! Jag får se, sa jag, och gick tillbaka till vårt bord.


Stämningen vid bordet var annorlunda när jag kom tillbaka. Maria P sa till mig: - Snälla hjälp dom! Hon tänkte berätta varför, men Sofia stoppade henne och sa att hon inget skulle säga till mig. Men Maria vädjade verkligen till mig att jag skulle ge honom fem minuter innan vi gick till bussen igen.


Strax efter det så ställde jag mig upp och gick några steg längre in i gränden, där vid ett bord bakom restaurangen satt fyra äldre kvinnor. Så fort de såg mig ropade de på mig och bad mig komma och sätta mig hos dom. Det fanns en ledig stol, som att dom väntat på att jag skulle komma till dom. Jag slog mig ner hos dem. De var så vackra, trevliga och inbjudande mot mig.

De pratade på grekiska och jag förstod några ord här och där. Den yngre servitören kom förbi och sa att det var mormor och farmor och deras vänner. Sofia och Maria P kom och pratade en stund med dom de också.


Jag gick återigen tillbaka till bordet och vi satt en liten stund till. Då hade jag bestämt mig för att ge mannen några minuter så jag frågade Maria P om hon kunde vara med som tolk, så Sofia kunde stanna med gruppen. Maria P följde gärna med, vi kallade på Robert och tillsammans gick vi åter till bakgården.


Robert ropade in mot köket på sin fru, vi kallar henne Alexandra. Vi gick alla tillsammans in till receptionen på hotellet som låg bakom restaurangen.

Vi satte oss ner tillsammans. Jag tonade in lite mer på flickan och beskrev att jag kände glädje, stress och snabb fart med henne. Jag kände att det var fler omkring henne men det var hon som kommunicerade med mig. Jag kände glädje och såg färgglada kläder och jag fick en känsla av väldigt hög hastighet och sen plötsligt så var hon och de andra bara borta, det gick så fort och så var det över. De bara försvann så jag förstod att något hänt som gjorde att de dog ögonblickligen!


Jag bad Maria P om hon kunde fråga om de kände igen vad jag pratade om. Jag kände att de verkligen kunde känna igen vad jag kände in, då båda satt och kämpade med gråten.

Det hände nyligen sa jag, jag känner att det är en stor, stor sorg!

Det var så starka känslor hos oss och jag kände närvaron så stark så jag nästan kunde ta på den. - De var tvillingarna sa mamman. Jag kände energier på båda sidor om mig och en energi lite vid sidan av.


Då berättade de att deras tvillingflickor och deras kusin var alla med i den oerhört tragiska tågolyckan som skedde i Grekland i mars i år. Närmare 70 personer dog, de flesta ungdomar.

Mitt hjärta brast när jag förstod! Vi grät alla tillsammans.

De hade mist sina tvillingflickor på 20 år och deras jämnåriga kusin. Jag frågade om flickornas namn och de hämtade kort de hade på flickorna. Jag pekade på en av flickorna och sa att det är hon som pratar med mig. Det var ett kort som var taget genom tågfönstret precis innan tåget skulle gå. Det var första gången de skulle åka tåg till Universitet där de pluggade. Det var det sista kortet som någonsin skulle tas på döttrarna. Så ofattbart och så oändligt sorgligt!


Vi pratade en stund till och då sa mamman: - Jag tror på att det finns liv efter döden, att flickorna är med oss i andevärlden. Jag hör dom ropa på mig och springa i trapporna. Hon log genom tårarna och sa: - För mig är det självklart men inte för min man. Han tittade på mig, la sin hand på min arm och sa: - Nu vet jag att de är med oss. Hur skulle du annars kunna veta? När han hade frågat om jag talade med andevärlden fick jag ett så tydligt tecken som han sa, att det är flera men en är starkare, då visste jag, sa han!


Mamman berättade också att hon sökt tröst hos nunnorna i klostren uppe i Meteora och att en nunna sagt till henne att livet här på jorden är bara en förberedelse på vårt verkliga liv, det som är i himlen. Nunnan sa också att flickorna väntar på sina föräldrar när de kommer över.

Mamman var så otroligt tacksam för det jag förmedlat för det fick hennes man att förstå att det finns ett andra sidan och att flickorna är där och väntar.


Vi samtalade en stund till och pappan förvissade sig om att han kunde få kontakt med mig i Sverige och att Maria P kan tolka, han ville inte släppa taget. Vi kramades alla och grät tillsammans sen gick vi ut och ställde oss på gatan för att titta efter de andra i vår grupp.

Då kom en ung tjej leendes upp för gatan mot oss. – Robert ropade på henne och tittade på mig, log och sa: - Här kommer vår underbara dotter!

Jag blev så glad och tacksam över att möta denna unga tjej och veta att de har en dotter kvar i livet! Tack och lov!


Vi kramades en sista gång utanför restaurangen och sa hejdå.


Försenade hoppade vi alla in i bussen. Vi berättade om det som hänt och alla var väldigt berörda. Vi satt vid poolen i den ljumma natten och då kom frågorna. – Varför sa de Magdalena när vi kom? De visste inte det namnet. Det var som att vi var väntade och att Robert visste precis vem jag var och vad jag arbetar med, men det finns inte en chans i världen att han kunde veta det.

Vi pratade om tjejerna i vår reception hade sagt något då de bokade bordet. De hade varit med när vi körde mantrasånger och yoga, och de visste att vi var på en spirituell resa, men de visste inte heller att jag är medium.

Den yngre servitören som sa att vi levt tillsammans i tidigare liv, ville han öppna upp för samtalet?

När vi efter dagens slut tittade på våra olika bilder och filmer som vi som reste tillsammans tagit så såg vi en orb som var med oss, gång på gång i våra olika mobiler. Min visade sig redan på väg upp i bergen.


Kvinnorna som bjöd in mig att sitta med dom, dom visste också varför vi var där. De var så vackra. Sofia sa, - Helena du tänkte inte på det men de var svartklädda de har alla sorg. Nej, jag tänkte inte på det. Men jag undrade över varför de ville att jag skulle sitta tillsammans med dem, som att de väntade på mig.

Min intuition uppe på berget fick mig att be för mina flickor och min familj, av hela mitt hjärta så då hade jag redan på ett intuitivt plan förstått vad som väntade.


Familjen vi träffade och deras flickor har varit mycket på nyheterna, alla i Grekland känner till dem. Deras pappa har varit väldigt arg på myndigheterna för det visade sig att denna oerhört tragiska olycka hade kunnat undvikas. Så de vackra flickornas bilder har kablats ut i media så alla vet vilka de är.

När vi kom till Delfi och jag berättade för Kostas och hans fru Naia så sa Kostas: - Menar du på allvar att du reser över hela Europa till Grekland, tar bussen upp till Meteora och träder rakt in i just den familjen? Det är helt otroligt!! Ja, så känner jag med. Det är en otrolig historia.

Vår spirituella grupp av ljusbärare hade ett viktigt uppdrag den kvällen att träda in i dessa människors tunga sorg och hjälpa dom en liten bit på vägen. Framför allt att ge pappan lite ljus i mörkret, så att han och hans fru kan komma vidare i sin sorgeprocess.


Jag tittade senare på bilden av flickorna, dessa unga vackra flickor och alla andra som hade varit hemma i byarna och firat karneval och var på väg vidare i livet…


Några dagar senare satt jag och mediterade i Delfi och då kom Emelie till mig, en annan underbar ung flicka som är i andevärlden. Hon och tre flickor till gick bort i en fruktansvärd olycka för över tio år sen. Emelie kom för att påminna mig om att jag hjälpte hennes pappa i hans sorg då… Jag log mot Emelie och förstod att det fanns en mening med att hon visade sig för mig nu, kopplingen flickorna och pappan.


I kväll sitter jag på flygplatsen i Paris och skriver detta.

Precis när jag skulle lämna Aten, jag stod i kön till boarding så knackade någon mig på axeln. Förvånad vände jag mig om, men det var ingen där, i alla fall inte i vår dimension… Jag log och tackade dottern som visat sig för mig uppe i bergen, jag vet att det var hon som knackade mig på axeln för att säga hejdå…


Livet är en sällsam resa…



















334 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page